I’m on a boat, I’m on a boat, everybody look at me ’cause I’m sailing on a boat

Läsare!

Utbildningar har sökts.
Britneykoreografi har skapats, till Daandes stora om än omedvetna förvåning.
Dagens båda middagar har avnjutits, till Knas enorma välmedvetna nöje.
Trots detta känner jag en gapande känsla av tomhet någonstans i bröstet.
Var finns bloggandan när den är som mest behövd?

Jag är rädd att det nu står som ett faktum som måste erkännas.
Redaktionen har om inte glidit isär, så åtminstone börjat tappa greppet om varandras vantbeklädda händer ute på skridskoisen.
Elon lever ett förmodligen ganska politiskt korrekt studentliv i Uppsala, medan Knas bara är allmänt självupptagen kvar i Stockholmsområdet. Träffas gör de två inte inte alltför sällan. Oregelbundet är ett ypperligt ord i detta sammanhang.

MEN.
Lördagen den tredje oktober, då hände minsann grejer. Halva redaktionen tog tag i sin brist på social interaktion och bjöd hem 20 intelligenta individer på ost- och vinprovning. Ingen jävla dum idé. Den numer länsombytta andra halvan av redaktionen var där – O, en sådan salig återträff i oktoberkvällens gula lampsken, bland diverse smak- och doftsensationer, ordvitsar och parallelldragningar till Disney’s Aladdin!
Nöjd är jag. Nu är det dags att ladda om inför nästa sociala sammandragning.
Detta görs nog bäst genom att ta för sig en hälsosam portion sömn: dagens skönhetstips.

För övrigt vill jag skjuta någon, gärna basshunter själv, varje gång hans reklamsnuttar spelas upp i spotify. Han har visserligen lyckats med dem. Jag tänker aldrig lyssna på hans album som är ”pretty good . . tbh” <– [ELLER?!]

Ae. Godnatt.

Naturaren: UT!UT!UT!

Den fjärde juni tar 05:orna studenten. De försvinner ut i världen och bort från Danderyds Gymnasium. De kommer alla att bära med sig de mest ärofulla av minnen och erfarenheterna ligger tätt packade i bagaget. Det är med stor värme och stolthet de kommer att blicka tillbaka på alla de utmanande timmarna i kemi­labben, fysik­provens gemytlighet och härligheten i hål­timmarnas grinande gap.

Med lika stor glädje och välbehag kommer de att minnas de utmaningar de övervann, hand i hand med sina kamrater.
En elev på Danderyds Gymnasium går rakt ut i en korridor, ser sig om och finner sig omgiven av de trognaste vänner.
Hon ser handen som hjälper henne att plugga, hon ser leendet som följer med henne in när hon ska på prov, och axeln som hon gråter ut över när resultatet har kommit.

Det är i denna vår ung­­­doms blomning då vi som allra mest behöver en sann vän, ty det är en tid av motgångar och nederlag. Vår generation har varit sällsamt generöst utrustad med sådana. Liksom våra föräldrar fick vakna upp och höra att Palme var mördad, liksom våra farföräldrar fick gå till sängs med vetskapen om att världen var i krig, kom vi en dag till skolan och blev varse att brickorna tagits bort från matsalen.

Vem kan segla förutan vind, vem kan trösta de otröstbara? Chocken var monstruös, smärtan var omätbar. Sorgen… Sorgen var så isande kall att ingen tår hann nå kinden innan den frös till is i våra frusna hjärtan. Många av oss kom aldrig att acceptera sanningen men de av oss som förstod att vårt livsljus, vår enda frälsning, berövats oss svor att föra minnet om vår förlust vidare genom tiderna.

Nu är vi på väg bort. Det är upp till oss om historien ska leva vidare. Kontemplation och själv­rannsakan är vad som krävs av oss. De som var där. Varför drabbade tragedin oss? Hur kunde vi ha förhindrat skeendet? Svaret är enkelt: vi kunde ha betett oss som vuxna!

Okej, vi var 18. Vi fick ta körkort. Vad hjälper det om man inte har trafikvett nog att inte strutta runt som en fjant i korridorerna och blockera vägen för alla andra? Varför utnyttjar inte somliga sin nyvunna rätt att lagligt hyra porrfilm? Då kanske allmänheten slapp höra folks sexfantasier bas­uneras ut i biblioteket. Men det, det som upprör allra mest är den släktskap med grisar som trots sin teoretiska omöj­lighet korrumperat mat­salen till en stankens och dekadansens boning.

ÄR DET SÅ JÄVLA SVÅRT ATT BÄRA EN TALLRIK 11,9 METER TILL DISKEN?!

Köttbullar på golvet. Fil på bordet. Tzatziki på sto­l­arna. Snusprillor på fönster­rutorna och cham­p­­injoner under gardine­rna. Är det ursäktbart? Är det förlåtligt? Är det värdigt? Ja, för rabies­smittade, hormonella da­g­i­s­barn! INTE för repre­sentanter för det svenska folket.

Det är inte den polska städhjälpens jobb att röja upp efter dig! Det är ingens jobb. Ändå lastas uppgiften på andra människor: skolans personal.

Kan du se dem i ögonen? Om inte så tänker jag inte möta din blick. Sådana som du har förpestat mina tre år.

Äntligen, nu jävlar går vi ut!

Hemliga Sällskapet för Moralens Återupprättande

Everybody in the place hit the fckng deck, but stay on your motherfckng toes!

Kära läsare,

jag har insett att jag inte vet.

Vad i helvete är (den bra) definitionen på begreppet ödmjukhet?

Varför ”klinkar” (dvs ger ifrån sig ett ljud som kan beskrivas med den skriftliga ljudeffekten Klink) lysrör när de blinkar på och av och på när de börjar ge upp, och driver svaga individer till vansinne?

Hur gjorde människor vid förlossning innan de blev medicinskt medvetna? Åt man instinktivt upp navelsträngen?

Har jag lyckats få en liten spricka i höger underarm och något liknande fint i min vänstra hand?

Vad ska jag ha på mig på Mimmis kalas på fredag?

Hur klarar man en tenta i socialantropologi?

Hur hittar man ett bra välbetalt jobb till våren?

Vilken roman blir utvald till ”det första tantsnusket” för medlemmarna i La Secte Littéraire?

När kommer jag hitta tid att få koll på delarna i mitt liv så jag kan systematiskt integrera bloggtid i schemat och faktiskt börja producera läsvärd lektyr?

Dessa och många fler är frågorna som snurrar i mitt huvud.
Var finns svaren?

Aw, shit! Get your towels ready, it’s about to go down.

En sommar kan göra mycket med en människa, än mer med en hjältinna som Knas.

Diverse naturupplevelser har insupits i den tätbefolkade metropolen Åskiljeby i Västerbotten. Badplatsen har invaderats utan att några blöta fötter stukats. Blåbär, hallon och vinbär har plockats och masstransporterats till en frys i en villa i Täby. Klassisk fransk litteratur har avnjutits,  och interkulturella kontakter har etablerats med en nordsvensk estetare, årgång -91.

220809. Coldplay har återupplevts live. Kristna ynglingar i publiken har ”raggats på”.  Stadier av eufori har uppnåtts.
Detaljerad beskrivning av konserten: obeskrivlig.

Knas har i ren Darwinistisk anda evolutionerat till en dansutlärande socialantropologistudent med civilstatus Individ. Tid och pengar är något som fattas henne, likaså gruppsocialt interagerande och tillräcklig sömn. Energi och peppness är däremot prylar som i allmänhet finns ändå.

I denna update får det räcka med lite av det mest essentiella.
Snart publiceras nästa del ur Naturaren – so ”stay on your motherfucking toes”.

‘night.

Wraps med chèvrekräm och annat gott

I tomrummet efter trånandet av biljetter till en av  Jackos konserter i London som nämnda person lämnat efter sig i Knas själ, tändes plötsligt en liten gnista, vilken snabbt exploderade till ett lyckorus. Efter att ha undrat hur i helvete man gör för att hitta på en cirkus tiotusen svenska kronor, insågs snabbt hur fantastiskt billigt det i jämförelse är att fixa ståplatsbiljetter till Coldplays konsert! Köpt är inget än, men bestämt är mycket.

Imorgon är det tidig morgon på en höft som gäller. Det är bland annat vegetariska wraps efter nyskapat recept som ska tillredas inför den kulturellt interbloggerande picknicken, planerad att påbörjas imorgon klockan 13. Diverse akvarellmålningar kommer att produceras, och kanske är det imorgon Olga ”Emma” Hemström kommer skapa det som efter hennes död kommer vara känt som ”självporträttET” (notera ändelsen).

För övrigt är det troligtvis följande bild som på ett lurigt, indirekt sätt omnämns i min kollegas föregående inlägg, i vilket han uppmärksammar att jag utan att få betalt för det, omedvetet klockreklamsposerar och sedan lägger upp bilden på min blogg. Fantastiskt intressant.

Klockreklam, no shit?

Vart tog vägen vägen? Vi på en åker åker!

Pilandsbloggens bilkörarskillz är koncentrerad i Knas. Redaktionens andra halva är två gånger i veckan ute på Sollentunavägen och äventyrar liv i jakten på den rosa legetimationshandlingen. Eftersom detta schemalagda slitage på däck, fjädring och bilskolelärarnerver är det enda som upptar Elons kalender har han utökat den med medicinska experiment på Karoliska Institutet. Som tack har han blivit lovad en biobiljett och så mycket knäckebröd han kan äta.

Fortfarande har syssloslösometern inte nått sådana nivåer att annat än extraordinära omständigheter driver Elon till bloggstolen. Denna gång har den återupptagna kontakten med en gammal filosofi-nestor smort igång kugghjulet.

Bland andra saker Elon inte tänker nedlåta sig till under kristider som dessa är sublim produktplacering av armbandsur. Utan att påstå att en icke namngiven redaktionskollega ägnar sig åt sådant, pta!

EU-valet närmar sig och när Elon fick nys om att Kinderäggs lobbyister skickar parlamentsledamöterna ett ton choklad var varje Jul och Påsk har han bestämt sig för att själv kandidera för Pipartiet som nr 3,14.

Kryssa in Elon i EU. Rösta på pip!

Star Sway är numer markerad i historien

Pusta ut, är månadens verb.
De fantastiska swayshowerna starring Knas, AlcazarAnton och Sassie Swayfighter är över, och förstnämnde hjälten Knas, även känd som Mekäl, lyckades ta sig ut på andra sidan inte bara med en form av liv i behåll, utan även i sällskap av en ny identitet.
Knas, som allmänt känt utnämnt sig själv till det rosa glittrets antites, tycker nu mer och mer om rosa och glitter för varje dag som går. Orsaker till fenomenet är ännu okända, men experter tror att det kan vara en kombination av att blogginnan fått sig en chockerande rejäl smäll i huvudet på arbetstid, och överanvändandet av det ofantligt farliga och nervoxiderande preparatet ”internskämt”.

För övrigt är livet ganska fabulöst.
Det största irritationsmomentet i vardagen är att Knas i ett ambitiöst ögonblick bestämde sig för att utforska resultatet av en glutenfri diet, och därmed, till hennes gigantiskt stora förtret, inte kan äta bröd, pasta eller mannagrynsgröt.
Det största seframemoteventet är det kommande seriefestandet som planeras att utövas här i försommaren på diverse studentmottagningar (där det finns gratis mat hittar du Knas), födelsedagsfiranden och mer eller mindre spontana picknicktillställningar.

Nämnas bör också att Knas i fredags klarade en uppkörning mer än du. Håll uppmärksamheten på om inte på hel-, så åtminstone halvspänn; kanske är det din bil som får statuspoängen att bli utvald som sommarens cruisefordon!

Knas uppmanar er alla att ignorera det faktum att hon skriver om sig själv i pseudonymifierad tredje person, och givetvis att rösta pirat den 7e juni.

Naturaren: KÄNN PRESSEN

Millennieskiftet markerade början på en social och idémässig nedgång i den västerländska kulturen. Allteftersom nazism och fascism trängts tillbaka har den omogna och mentalt klent utrustade massan av snorvalpar tillåtits göra större och större anspråk på det kreativa kulturskapandet.

IT-samhällets vanskapta uppbyggnad saknar både förmåga och vilja att stå i vägen för deras alster. Potentialen i denna nya världsordning har böjts till deras vilja. En potential som borde ha använts för att katapultera produkterna för slutförvaring i Tartaros, och deras upphovsmän till helvetes nionde cirkel. Med datorer och mobiler injicerar de sitt gift i vårt blod och vår egen undfallenhet är själva hjärtat som pumpar det igenom det blodomlopp av individer som utgör civilisationen.

Ingenstans går vi säkra. Inte ens här bakom Danderyds Gymnasiums tjocka tegelväggar, vars portar är insvepta i toxisk cigarettrök. Vi kan göra oss en förklädnad av labbrockar och skyddsglasögon, vi kan gömma oss bakom den massivaste matkö, vi kan till och med låsa in oss på handikapptoaletten utanför kafeterian, utan att gå säkra för vår fiende.

Vi fruktar dess namn och omger oss av epitet: Intellektets bane, fritänkandets förgörare och litteraturens terror. Allas vår fruktan, allas vår fiende – SKOLTIDNINGEN!

För varje gång vi dräpt dess fysiska manifestation har den rest sig ur avgrunden och antagit en ny skepnad än mer utstuderat skändlig och abominabel än sin föregångare. Vilka har haft lyckan att förtränga de outplånliga spår som ristades in av femfaldigt fördömda The Goose? Var finns den som hade turen att inte röras av de odiösa och destruktiva texterna i Radikal Press? Vem har inte drivits till vansinne och skräck av de röster som viskar det nya namnet? Namnet: Naturaren

Gymnasieskolan är inte en plats för monomaniska egocentriker som får en kick av att se sitt bullrecept i tryck eller vill få utlopp för sina aggressioner genom att hacka på andra. Det är våra skattepengar detta handlar om. Våra vackra smålandsskogar huggs ner för att tillverka papperet. Vi låter våra fjäll erodera i jakten på kemikalier till det bläck som blir prent från den stund det formar orden som inte kan motivera sin existens. Varför?

Liksom Gud inte kan existera utan Lucifer, protonen utan elektronen eller melodifestivalen utan Carola, kan naturen inte tillåta ordet och skriften att regera i sin fulländade form: labrapporter och bibliotekets nyförvärvslista. En negativ motpart, påhejad av naturens misstro mot perfektion skall resa sig och fisa i ansiktet på civilisationen.

Inte sedan skrotdjursinvasionen har vår förmåga att möta utmaningar blivit så prövad och åter ställs frågan: är vi redo?

Likt scouter i en skogsbrand skall de rättrogna bilda en pöbel och säga: Nej! Hit, men inte längre!

Naturaren

Don’t stop ’til you get enough

Ja, jag erkänner. Jag har inte riktigt varit in touch med mitt inner self de senaste veckorna.
Helt utan självinsikt har jag i illvilja hånskrattat åt ilandsbloggens förfall av ickebloggande och Daandebloggande och tänkt att skillnad är minsann vad man ser om man jämför iland och piland. Sedan surfar jag in i den senare nämnda nationen och ser att så är inte det jävla fallet.

Var är våra inlägg med tips om nöje,  ickenöje och tidsfördriv, våra recept på extravaganta rätter för esoteriska spännande hobbykockar, våra originella konspirationsteorier om världen som den ter sig, som utgör er dos av kvalitativ läsning i vardagen? Jag känner att här krävs ett drastiskt beslut för att få ändring till allmänhetens bästa, jag börjar med att (cliff-fucking-hanger i ren Robinsson-anda) imorgon publicera något med lagom substansinnehåll från

Naturaren - tidningen som går djupare än foundationlagret.

Tills dess får ni sova gott och inte maniskt bita av alltför stora delar av naglarna i förtjusningsfylld förväntan.

Som punkt för mitt löfte får ni läsa några lite för seriöst visa ord av konungen av pop, herr Michael ”It-doesn’t-matter-if-you’re-black-or-white-but-I’d-give-my-left-nose-to-be-the-latter” Jackson: vad vore lösnäseindustrin utan honom?

”I’m starting with the man in the mirror, I’m asking him to change his ways.”

Alla vill till Norrköping och emon vill dö

Ja, det är sant. I eftermiddag åker halva redaktionen till Norrköping på en helande resa för själen. Genom nyttjandet av biljetten i Knas väska till Timbuktus spelning med DAMN! förväntas musiknirvana uppnås utan större svårigheter. Att hon ska bo hos sin pojkvän några dagar är ju inte heller någon omständighet som bidrar till hennes humör åt ett negativt håll.

Tanken med detta inlägg var att klargöra att jag självklart har planer på rasande bloggande, men att initieringen av detta av förståeliga skäl måste skjutas upp till någon gång nästa vecka. För detta ber jag om ursäkt, men vet att ni fans förstår.
Egentligen hade jag även tänkt ge er ett reportage med anledning av den förflutna Pidagen att småäta på i smyg eller på offentlig plats under tiden je suis absent, men min bloggtid har tydligen kidnappats av en dvärg i tomteluva på utskick av det Hemliga Sällskapet För Tillgodoseendet av Tid och Pengar Till Kronprinsessans Förlovning, så ni får ha något att se fram emot i samband med min hemkomst istället.

Jag önskar alla en trevlig Timbukkväll!