Naturaren: UT!UT!UT!

Den fjärde juni tar 05:orna studenten. De försvinner ut i världen och bort från Danderyds Gymnasium. De kommer alla att bära med sig de mest ärofulla av minnen och erfarenheterna ligger tätt packade i bagaget. Det är med stor värme och stolthet de kommer att blicka tillbaka på alla de utmanande timmarna i kemi­labben, fysik­provens gemytlighet och härligheten i hål­timmarnas grinande gap.

Med lika stor glädje och välbehag kommer de att minnas de utmaningar de övervann, hand i hand med sina kamrater.
En elev på Danderyds Gymnasium går rakt ut i en korridor, ser sig om och finner sig omgiven av de trognaste vänner.
Hon ser handen som hjälper henne att plugga, hon ser leendet som följer med henne in när hon ska på prov, och axeln som hon gråter ut över när resultatet har kommit.

Det är i denna vår ung­­­doms blomning då vi som allra mest behöver en sann vän, ty det är en tid av motgångar och nederlag. Vår generation har varit sällsamt generöst utrustad med sådana. Liksom våra föräldrar fick vakna upp och höra att Palme var mördad, liksom våra farföräldrar fick gå till sängs med vetskapen om att världen var i krig, kom vi en dag till skolan och blev varse att brickorna tagits bort från matsalen.

Vem kan segla förutan vind, vem kan trösta de otröstbara? Chocken var monstruös, smärtan var omätbar. Sorgen… Sorgen var så isande kall att ingen tår hann nå kinden innan den frös till is i våra frusna hjärtan. Många av oss kom aldrig att acceptera sanningen men de av oss som förstod att vårt livsljus, vår enda frälsning, berövats oss svor att föra minnet om vår förlust vidare genom tiderna.

Nu är vi på väg bort. Det är upp till oss om historien ska leva vidare. Kontemplation och själv­rannsakan är vad som krävs av oss. De som var där. Varför drabbade tragedin oss? Hur kunde vi ha förhindrat skeendet? Svaret är enkelt: vi kunde ha betett oss som vuxna!

Okej, vi var 18. Vi fick ta körkort. Vad hjälper det om man inte har trafikvett nog att inte strutta runt som en fjant i korridorerna och blockera vägen för alla andra? Varför utnyttjar inte somliga sin nyvunna rätt att lagligt hyra porrfilm? Då kanske allmänheten slapp höra folks sexfantasier bas­uneras ut i biblioteket. Men det, det som upprör allra mest är den släktskap med grisar som trots sin teoretiska omöj­lighet korrumperat mat­salen till en stankens och dekadansens boning.

ÄR DET SÅ JÄVLA SVÅRT ATT BÄRA EN TALLRIK 11,9 METER TILL DISKEN?!

Köttbullar på golvet. Fil på bordet. Tzatziki på sto­l­arna. Snusprillor på fönster­rutorna och cham­p­­injoner under gardine­rna. Är det ursäktbart? Är det förlåtligt? Är det värdigt? Ja, för rabies­smittade, hormonella da­g­i­s­barn! INTE för repre­sentanter för det svenska folket.

Det är inte den polska städhjälpens jobb att röja upp efter dig! Det är ingens jobb. Ändå lastas uppgiften på andra människor: skolans personal.

Kan du se dem i ögonen? Om inte så tänker jag inte möta din blick. Sådana som du har förpestat mina tre år.

Äntligen, nu jävlar går vi ut!

Hemliga Sällskapet för Moralens Återupprättande

Utforska inlägg i samma kategori: Ensemble